DEL 12
Dagboksanteckningar från onsdag 23/11-2011 – Lunchat i hönsgård och Maya avslöjad.
Jag är helt slut. Helt utmattad. Vilken dag. Jag har slitet som ett djur från att solen gått upp tills den gått ner. Nästan i alla fall. Inte hann vi med någon ordentlig frukost heller, vid tjugo över åtta bar det av.
Dagen har bestått av att släpa grenar hit, släpa grenar dit, släpa grenar tillbaka och släpa grenar tillbaka åter igen. Jag kände i slutet hur jag ville krypa på alla fyra upp för den där backen med allt grus och stenar.
Förutom att bära grenar idag så har vi också jobbat med maskinen som slår av alla oliver. Det var nästan lyxigt när man fick stå still där ett tag och bara slänga på grenar. Men som ni ser på min rubrik så har vi lunchat i en hönsgård. Olivlunden fungerar även som en stor höns-/gris-/kalkon-/get-/fårgård. Ni kan tänka er hur kul det är att sitta och äta lunch där, med två nyfikna grisar som gärna vill äta upp din mat, så du måste hålla all mat i händerna, inte ställa ner det framför dig. Eller med 15 hönor som springer runt och flaxar och skriker över maten. Eller stora kalkoner, som jag tycker är lite läskiga när de blir så där närgångna och stirrar på mig med sina kolsvarta ögon. Getterna och fåren var dock inte i hagen just vid lunch-tid så det var ganska skönt. Två djurarter mindre. Men det var en speciell upplevelse och jag kan säga att jag betedde mig inte som en ”bondtjej”, nej när hönorna flaxade över min mat kunde jag inte låta bli att släppa ut ett litet panikskrik, vilket Adonia och Pandelis tyckte var väldigt underhållande …
Äntligen sitter vi i jeepen hem, som inte verkar ha några stötdämpare (tur att det är högt i tak som Sandra sa, för när vi flyger upp så slår vi i alla fall inte i taket). Vägen är redan illa med en ganska ny pickup, tänk dig då en gammal tysk jeep utan stötdämpare. Man skulle nästan behöva ett sådant där säkerhetsbälte som Balder på Liseberg har, så man inte åker ur stolen, alltså UPP ur stolen.
Som ni säkert vet så har jag och Sandra fått en ny kompis här. En liten svart-vit katt, hon har till och med ett namn, Maya. Vi har dock varit väldigt diskreta med att visa vår vänskap till katten inför Adonia och hennes son Pandelis. I och med att vi råkat få in en vana att mata henne, till och med köpt kattmat till henne (lyxigt, jag vet! Hon skulle säkert nöjt sig med de där fiskhuvudena) så har Maya kommit tillbaka till oss och vi tre har blivit ganska tighta om man säger så. Men det är ju det där med att vissa greker inte riktigt gillar när man matar hemlösa katter utanför folks hus, så att de sedan går runt och dräller där. Så vi har liksom petat hennes matskål lite diskret runt hörnet på huset. Och inte trodde vi att någon skulle lägga märke till att Maya började övernatta utanför våran dörr, eller i Adonias rabatt, eller väntade utanför vår dörr på oss dygnet runt. Vi trodde i vilket fall inte att någon hade lagt märke till vår nya kompis. Vi hade ju ändå gjort det mesta för att hålla vår vänskap lite hemlig. Men när vi sitter helt överkörda, utpumpade på energi och hungriga som galningar i bilen på väg hem, som hoppar upp och ner en halvmeter ovanför marken, så kommer det liksom en extra kick energi. Den där sista kicken. När du är så trött och flummig och allt är roligt. Så blev det. Såklart tappar vi redan kontrollen i bilen och vi kan inte sluta skratta åt något helt obefintligt egentligen. Men som grädden på moset, när vi svänger in på infarten så ligger Maya utanför våran dörr och väntar. Inte alls tydligt att vi gett henne mat eller så?! Hon ligger dryga 2 cm i från dörröppningen. Vi är så avslöjade! Och då säger Pandelis glatt: ”Look, your cat!” Och jag och Sandra kan inte stoppa det men vi bryter ut i ytterligare ett hejdlöst gapskratt. Jag säger fort: ”Yes, she likes us!” Och Sandra frågar snabbt Adonia som sitter i framsätet: ”Do you like cats?”. Adonia ler och svarar ”Of course I like cats.” Puuh, jag och Sandra kollar lättat på varandra. Vi skrattar fortfarande när vi går ut bilen och Adonia frågar: ”What’s the name of the cat?” Sandra svarar snabbt och stolt ”Maya!” Och då bryter både Adonia och Pandelis ut i gapskratt. Jag kan inte avgöra om de tycker att det var så fruktansvärt roligt namn eller kanske är det att namnet betyder bakpulver på grekiska. Eller så kanske de bara tyckte det var så oerhört roligt att katten hade ett namn överhuvudtaget. Aja, vår lilla Maya blev glad när hon serverades mjölk och kattmat och nu behövde vi inte längre dölja vår vänskap inför någon.
Maskinen som man drar grenarna över, så att oliverna åker av
Adonia och Pandelis
Maya sitter på ”sin” matta utanför vår dörr och väntar
Elenis Grekland 