Min kreativa skrivprocess – tankar om vardagen

När den där tröttheten från vardagen lamslår mig, då är det inte lätt att skriva och det får mig att fundera över vardagen, min situation, ur ett större perspektiv. Det är som om tröttheten stryper åt den där annars ljuvliga, flödande, pulserande, energifyllda kreativiteten. Den där kreativiteten och jag som är ämnade för varandra. Min kreativitet är som en brusande, forsande flod som är ivrig och intensiv som strömmar genom mig. Den sprider energi och kräver min uppmärksamhet. Den tiden på året då jag saknar solen som jag så passionerat dyrkar och är beroende av, så sprider kreativiteten en liknande energi inom mig, som när solen värmer min kropp utifrån och in i minsta lilla kroppsdel. Värmen och energin flödar. Jag älskar det. När det känns så bra, då är det rätt. Men min fiende är tröttheten som min vardag allt oftare består av. Jag behöver och vill ha den lustfyllda energin som jag får från att skriva, men det krävs att mätaren på energitanken i min kropp inte är nere på rött, då stryps den där flödande kreativiteten som i sin tur är en källa till energi. Istället för att känna lust och viljan att skriva, sitter jag och kollar på klockan och väntar på att få gå och lägga mig.

Jag har många olika teorier och potentiella botemedel mot min fiende: tröttheten. Kanske ska man träna mer fysisk träning eller kanske börja att meditera? Eller borde man bara sova mer? Saken är att varenda botemedel äter upp min tid, min tid som jag vill lägga på att skriva mer. Vad är ett liv och ett samhälle där man konstant i sin vardag kämpar mot den uppenbara bristen på tid till att göra det man faktiskt älskar och brinner för? Alla ni som har hittat er passion, ert ”kall” och faktiskt sysslar med det, vad det än är, så borde ni vara stolta, ni har verkligen hittat rätt. Vardagen är nästan 70% av hela livet. Hur viktigt är det inte egentligen att man under de 70% verkligen gör något man älskar, något man känner sig ämnad för? Att du vaknar på morgonen och tänker yes ytterligare en underbar dag där jag får göra det jag älskar mest, hur underbart och självklart är inte det egentligen? Jag är trött på att vara trött. Jag är trött på att lägga min faktiskt dyrbara tid (för vi lever bara en gång, enligt vissa) på saker som jag faktiskt inte älskar och som jag inte känner mig ämnad för. Alla vägar leder så småningom någon vart och tanken är väl att vi, även om vi ibland tar en omväg faktiskt ska ha lärt oss något på vägen som kommer vara till nytta för oss på ett eller annat sätt. Jag tror mig äntligen ha återfunnit rätt väg för mig, som äntligen leder mot det som jag tror är rätt för mig.

Livet är för kort för att syssla med annat än det man verkligen älskar …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser
Categories: Resa | Lämna en kommentar

Inläggsnavigering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: