Monthly Archives: februari 2016

Elenis recept på tirokafteri (fetaoströra)

Tirokafteri (τυροκαυτερή) är en kryddig fetaoströra som är vanlig att få in som en dip till bröd i Grekland. Jag har upptäckt att det finns väldigt många olika recept på hur denna röra ska tillagas. En del använder grekisk yoghurt i, en del vitlök, en del cayennepeppar och även citron. Det kommer säkerligen en till variant på detta recept här på bloggen snart ;). Men den tirokafteri jag gjorde i dag var riktigt god! Här kommer receptet för er som vill prova på denna enkla och supergoda grekiska dip! Perfekt till meze!

DSC_1115

Elenis tirokafteri

  • 250 g fetaost
  • 1 dl olivolja
  • 1/2 msk vitvins vinäger
  • 1-2 röd chili eller jalapeño (beror på hur starkt man vill ha det)

Gör så här:

  1. Stek chilin i lite olivolja så att den blir mjuk. När den svalnat skala den och ta bort alla sporer som finns i. 
  2. Mixa chilin och fetaost i en matberedare/mixer.
  3. Tillsätt olivoljan och vitvinsvinägern och mixa kort till en slät röra. 

Servera som meze eller bara som dip till grekiskt lantbröd.

Kali orexi!

Categories: Grekland, Mat, Recept | Etiketter: , , , , , , , , , | 1 kommentar

Mitt äventyr på en olivgård i Grekland! – Del 7

DEL 7

Dagboksanteckningar – fredag 18/11 – Nunnor & galna katter

Idag var en ledig dag. Ingen olivplockning för oss för Adonias son, Pandelis skulle iväg på ärenden. Vi vaknar upp och öppnar upp dubbeldörrarna som leder ut till terassen, blå himmel och strålande sol! Tänk att få slås av det en november morgon! Vi bestämmer oss för att ladda kamerorna och gå ut och upptäcka Koroni!

Höjdpunkten på dagen var när vi ser en skylt som sitter uppe på ett staket jämte ett hus, med en bild på en åsna där det står NO PARKING. Jag kan garantera att jag och Sandra vek oss av skratt och att gubben som gick förbi tittade på oss lite konstigt. En klockren skylt om man på ett lite roligare sätt, vill upplysa folk om att parkeringsförbud av bil gäller.

k

En annan höjdpunkt av dagen kan också ha varit när vi träffade en liten kompis. En väldigt söt kompis. En liten katt låg och sov på en terrass till ett hus, intill kyrkan. Den kom genast fram till oss och ville gosa och den var inte det minsta skygg! Men det kan ha varit ett misstag att ta upp den där kontakten med katten, för sen kunde vi inte bli av med den. Han var helt galen! Han följde oss hela vägen och jag kunde antyda ganska fort att den där katten hade något seriöst fel på balanssinnet. Han korsade våra ben som en tränad agility-hund som springer sicksack mellan pinnar. Stannade vi så började han stångas med våra ben och sprang vi ifrån han (som Sandra gjorde i små panik) så sprang han bara efter. Vi blev inte av med han, han var en envis liten katt. När vi nästan nått kyrkan möter vi två damer, katten springer då förtjust fram till damerna och de blir jätte glada att en liten kisse kommer och vill gosa. Jag och Sandra tänker ”yes!” och tar tillfället i akt att fly. När vi kommit en bit vänder vi oss om och ser att katten börjat sicksacka deras ben och jag hinner tänka att damerna kommer ångra att de kallade på katten …

När vi flytt undan katten gick vi in i kyrkan och tände ett ljus och sedan gick vi upp och hälsade på nunnorna och fick godis av dem, en typ av marmelad-godis med socker runt, inget vidare gott enligt mig. Vi läste tydligt på lappen vid ingången till klostret att som tjej fick man inte ha kort kjol, inte shorts, inte visa axlar och inte heller bära byxor. Byxor? A ja, det fanns tygstycken att låna, men vi förstod inte att man faktiskt var tvungen att ha kjol utanpå jeansen … Jag täcker redan huden, det trodde jag räckte? Så vi traskade till slut in i klosterträdgården och hälsade på nunnorna. De tittade genast ner på våra byxor. Jag hör hur Sandra viskar till mig: ”Eh Elin, nunnan kollar på våra ben hela tiden”. När jag ser att en väninna till nunnan som är och hälsar på har kjol utanpå sina byxor så skäms jag. Men nunnorna ler bara så snällt mot oss och vi tänker att det gjorde kanske inget då. Jag och Sandra kollar runt lite i den lilla affären nunnorna har som ligger mitt i den vackra trädgården. Där säljer de smycken, Jesus-ikoner, hemsydda dukar och handgjord keramik. Jag frågar om någon av dem pratar engelska men de skakar bara på huvudet leende. Jaha, det verkar som om ingen i den här lilla byn pratar engelska. Jag måste lära mig mer grekiska! När vi betalar våra armband till nunnan så skäms jag och ber om ursäkt på min bästa grekiska och pekar på mina, kjol-utanpå-byxor-lösa, ben. Daxi, daxi säger nunnan och förklarar på grekiska att det är okej, men om vi vill gå in i nästa byggnad så måste vi ha kjol på oss. Jag känner mig lite lättad, jag och Sandra bestämmer oss för att komma tillbaka en annan dag, när vi tagit det där tygstycket från början, så vi kan sluta skämmas.

Sedan går vi vidare och vandrar in i den gamla borgen som börjades byggas redan på 400-talet f. Kr. När vi kommer dit möter vi en grekisk kvinna med en hund, kvinnan stannar och frågar om vi pratar engelska. När vi förklarar att vi gör det så berättar hon att hon kan visa oss runt lite. Hon visar oss sedan vägen ner till borgen där man kan gå in. Vi hittar en ingång in till en av borgens ”underjordiska”-rum och går försiktigt ner. Det är kolsvart och lite halt på vägen ner. När vi kommer ner så skiner det in lite sol från de små fönsterna högst upp och det är helt fantastiskt. Det är ett stort rum med en takhöjd på kanske 30 meter och hela taket är som ett stort valv, hela taket är rundat och hålls uppe av en stor pelare i mitten med en diameter på kanske 2 meter. Det är helt galet hur man kunde göra sådan arkitektur på den tiden!

P1030160

Vi vandrar sedan runt uppe på borgen och njuter av den hissnande utsikten som går att skåda åt både norr och söder. Vi följer den lilla vägen där det längs med ligger små hus med trädgårdar fulla av blommor, frukt och grönsaker.

Det är magiskt. Magiskt att det finns sådana här vackra platser i världen. Jag kan inte med ord beskriva hur otroligt vackert det är! Sådan otrolig skönhet. Jag kan nästan inte riktigt greppa det hela. Så svårt att faktiskt förstå att det är verklighet. Det är som om en liten bit mark tillhör en annan värld. Den är helt oförstörd och magisk på något sätt! Som om man kan resa tillbaka i tiden. Det känns som om jag är så långt bort från mitt vanliga liv jag bara kan. Vid världens ände nästan.

Vi sätter oss på den gamla muren och blickar ut över den otroliga utsikten. Det vackra ljusblå havet, den klarblå himlen med en strålande sol. Framför oss ligger ett oändligt hav där inget land syns till. Där möts himmel och horisont med bara en nyans skillnad. Långt där borta vilar en annan kontinent. Jag känner den varma vinden som drar in från Afrika. Solen värmer underbart i ansiktet. Det är så fridfullt att sitta där, det är som om ett enormt lugn vilar över hela den södra udden där klostret och borgen vilar. Det är så tyst. Det enda som hörs är fåglarnas sång och bruset av vågorna som slår mot stranden nedanför. Runt omkring blommar blommor i många olika klara färger och syrsorna hoppar i gräset. Doften av citronträd blandas med doft från någon som eldar.

Det är helt enkelt magiskt.

P1020990P1030003P1020996P1030126P1030090

P1030013

På väg ner till byn/hamnen

P1030056P1030078P1030152

P1030084

P1030092

Ingång till klostret

P1030130P1030195P1030184P1030148P1030044P1030203P1030049P1030144P1030072P1030179P1030223P1030122P1030181

P1030209

Koroni

100_5447

Koroni

Vi avslutar dagen med middag på vår uteplats, Adonia har gjort hemmagjord moussaka och kakor.

P1030234

P1030238

Armband vi köpte av nunnorna. Armbandet ger dig kraft och betyder att Gud skyddar dig.

Fortsättning följer …

Categories: Grekland, Resa | Etiketter: , , , , | 9 kommentarer

Till minne av Padelis Padelidis

Torsdagen den 18 februari avled den grekiska sångaren Padelis Padelidis i en bilolycka utanför Aten. Han var en av mina grekiska favorit-artister … Han slog igenom stort för fyra år sedan på Youtube där han började posta videos på sig själv när han sjöng och spelade gitarr.

Det känns overkligt och otroligt tragiskt att vi inte längre kommer kunna följa honom och vänta på ny musik från honom …

Padelis blev bara 32 år gammal.

 

 

 

Categories: Grekland, Musik | Etiketter: , , , , | 2 kommentarer

Mitt äventyr på en olivgård i Grekland! – Del 6

DEL 6

Dagboksanteckningar – onsdag 16/11-2011- Första oliv-plockar-dagen!

Tro inte att det alltid är varmt i Grekland! När solen gått ner så blir det ganska rått och kallt i de inte så väl isolerade stenhusen. Vi har ingen spis att elda i nere hos oss i vår lägenhet heller. Vi har ett litet elektriskt element som vi stänger in oss med i sovrummet när vi ska sova, för att få upp värmen i ett rum i alla fall.
Sandra och jag fick ett härligt skrattanfall innan vi skulle somna igår. Vi insåg plötsligt hur konstig och absurd situationen är. Så vi bara skrattade tills vi inte kunde andas. Vi ligger i en dubbelsäng som knarrar av att du andas. Vi har på oss tjocka byxor, t-shirt, tjocktröja och över oss har vi ett av IKEA:s tjockaste duntäcke du kan hitta plus ett lakan plus ett överkast som var av tjockaste lagret och ändå fryser vi. Hur absurt är inte det? I Grekland? Det finns faktiskt vinter i Grekland med kan jag nu konstatera …

Vi vaknade runt nio på morgonen och gick till affären och köpte nybakat bröd till frukosten på terrassen. Man kan inte klaga när man har den utsikten till frukost, helt otroligt vackert!

P1020907.JPG

Sedan var det dags! Vår första olivplocknings-dag. Vid halv elva-tiden begav vi oss i pickupen. Jag, Sandra, Adonia och Pandelis. Den åkturen var en upplevelse. Det var inte så att det fanns en specifik väg man åkte på när man skulle till en olivlund. Nej, det var bara att köra dit man skulle, även om det så stupade neråt eller låg stora stenbumlingar eller om det var kaktusar i vägen, bara till att köra! Jag och Sandra tittade lite nervöst på varandra i baksätet. Jag påbörjade att säga något till Pandelis som körde bilen, i likhet med att vi kommer aldrig komma upp igen om vi åker ner för denna backen. Men jag teg, grep tag extra hårt i handtaget i taket och vi överlevde efter en minst sagt ”bumby ride” till olivträden med enbart några bulor i huvudet.
Väl framme så började vi med en gång att jobba. Två stora nät lades ut under trädet, på var sin sida av stammen. Sedan sågade man ner grenar (vilket även behövs för att trädet ska växa till sig tills nästa år) som vi sedan för hand fick stå och slå med en pinne på för att oliverna skulle lossna på nätet. I och med att jag är högerhänt så kommer antagligen min höger arm vara tre gånger starkare än vänster arm efter denna tid. Jag skulle antagligen också slå rekord i antal blåsor på samma hand, på kortast tid. Imorgon blir det att köpa handskar!

P1020957

P1020925P1020935P1020916

Efter att vi tömt alla grenar fick vi stå med ett redskap, liknande en kratta  och slå av oliverna som satt kvar på grenarna på trädet. I och med att dessa oliverna skulle användas till olivolja så kan man nästan hänsynslöst slå på oliverna. Medan om man plockar oliver som skall ätas som hela oliver, då får man vara mer försiktigt så att man inte skadar dem. De skadade oliverna vill ingen ha.

P1020949

Sedan samlade vi ihop alla oliverna i en hög i nätet och rensade bort löv och små grenar som fallit ned bland oliverna. Till sist hällde vi oliverna i plastbackar eller i säckar. Sedan började man om med nästa träd.


Jag pausar jobbet och kollar upp och ser den vidsträckta vyn framför mig. De silverskimrande kullarna med olivträd i rader och med det blå glittrande havet som möter den blå himlen i horisonten. Det är helt tyst. Så där magiskt tyst. Inga bilar hörs, inget prat, ingen musik. Allt som hörs är fåglarnas intensiva vackra sång och någon motorsåg längre bort i byn, där någon också håller på att skörda. Det doftar underbart av naturen och solen värmer. Hela dagen har påmint lite om en varm vårdag i Sverige. Medan jag försöker ta in alla dessa sinnesintryck så inser jag att trots att det är lite slit jobb så är det ändå ett otroligt fridfullt jobb. För mig är det helt otroligt hur människor lever så här hela tiden, med den här vackra naturen och denna vackra utsikten. De får turen att se den varje dag! Jag undrar om man någonsin tröttnar på den?  Av ren nyfikenhet frågar jag den svenska kvinnan som flyttat hit om hon någonsin tröttnar eller vänjer sig vid denna vy. Hon svarar genast:

Man tröttnar aldrig. Den ser annorlunda ut varje dag och det går inte att tröttna på något så vackert.

P1030754P1020919P1020920

Fortsättning följer…

Categories: Grekland, Resa | Etiketter: , , , , | 2 kommentarer

Mitt äventyr på en olivgård i Grekland! – Del 5

DEL 5

Dagboksanteckningar – tisdag 15/11-2011 – Ankommen till Koroni.

Bakom mig lämnade jag kalla Larissa. Hamnade i Aten efter en lång tågresa, mötte upp Sandra på flygplatsen, drack Cosmopolitan på en måndagskväll på en bar i Aten med Sandra och några kompisar, sedan blev det pizza och kortspel hela natten. Fem personer hopträngda i en liten lägenhet. Cirka 3 timmars sömn och sedan iväg för att hinna med bussen till Koroni. Det var en trött och grinig Elin som stackars Sandra fick stå ut med, men efter frukost i magen och lite sömn på bussen så kändes allt bättre.

Lämnade det höstlika Aten med dess gula löv och duggregn, ju mer söder ut vi kom, desto grönare blev naturen. Bougavillan och andra vackra blommor blommar för fullt. Palmer klär gatan och apelsinträden bär frukt. Grönt gräs, gröna träd, liv. Inget gult, inget brunt, inget dött.
Vi snirklar oss ner med bussen längs de branta bergskanterna när en otrolig utsikt uppenbarar sig. En bädd av grönt silver breder ut sig i dalen mellan de massiva bergen. Tusentals olivträd skimrar i solen, det är då jag vet att nu är vi här. Kalamata – olivernas stad.
Vi kör med bussen på smala kringliga små gator genom små byar. Gatan kantas av vita stenhus där blommor klänger intensivt på husfasaderna. Det känns att vi har lämnat Aten. Vi har lämnat det moderna, hektiska storstads-livet bakom oss och kommit några berg bort. Här lunkar livet på, lugnt och sakta, man tar det lite som det kommer. Man stannar mitt i vägen för att utbyta några ord med kvinnan som är ute och vattnar sina blommor eller man sitter på cafeterian och samtalar medan man smuttar på en frappe.

När vi äntligen får en hint av Koroni från bussfönstret så hör jag hur både jag och Sandra häftigt drar in luft utan att säga något. Det var ”breath taking”, bokstavligen. Det var precis lika vackert på bilderna som i verkligheten, om inte bättre. Vi kommer in på en otroligt smal gata där det precis är så att inte bussens backspeglar drar i husväggarna. Bougavillan klänger på husväggarna och i de terrakottafärgade krukorna står pelargoner på varje trappsteg upp till den blå dörren. Alla hus är genuint vita med blå fönsterluckor. Bussen stannar till slut nere på det lilla torget, som omges av ett litet bageri, ett konditori, en liten mataffär, fruktaffär, polisstation, sjukhus, tandläkare, postkontor och små caféer. Allt som en liten by behöver. Allt är i minatyr, så sött och smått. När vi kliver av bussen dras blickarna åt oss ganska fort, på vintern sticker vi ut i ett samhälle där alla känner varandra. Det svenska paret som hjälpt mig att ordna att resan blev av möter upp oss vi bussen och visar sig vara jätte trevliga! De visade oss vägen till den grekiska kvinnan A och hennes son P hus, som bara ligger några hundra meter från där bussen hade stannat. Underbara människor, fulla av ödmjukhet och vänlighet. När jag tänker på det nu så kunde vi inte hittat bättre människor …

När jag ser huset vi ska bo i, som ligger i samma hus som kvinnans, så tror jag inte mina ögon. Ska vi bo här?! Var min första tanke. Det var precis lika vackert och genuint grekiskt som alla andra hus i byn. Vitt stenhus med blå dörrar och fönsterluckor. Utanför dörrarna täcks infarten av ett tak av vindruvsrankor med stora klasar av vindruvor som hänger ner. Vid ingången till huset står ett apelsinträd med bärande frukt och i rabatten blommor det vackra blommor. Det är så otroligt vackert och perfekt! Det här är allt annat än Sverige i november …

Vi lägger in väskorna och får rundvisning i den ganska stora lägenheten. När dubbeldörrarna från vårt sovrummet öppnas upp mot den högt belägna terrassen så häpnads jag. Från den stora terrassen kan du se ut över Peloponnesos kust där den möter det klarblå havet. Det var bara en sådan där utsikt som inte går att beskriva, inte ens på fotografi är den rättvis! Sedan bjudes det på mat, dolmades, som består av ris inlindat i kol, stekt fetaost, bröd med egengjord olivolja och pastigio (nästan som lasagne). Vi får tidigt reda på att till maten serveras alltid egengjort vin varje dag. Vi fick också testa deras nyplockade oliver. Under måltiden ramlar det in gäst efter gäst. Kvinna i huset, sonen, det svenska paret, svägerskan, en barnvakt och lilla barnbarnet som är en otroligt liten charmig flicka med mörka, bruna ögon och små bruna lockar i håret. Under middagen pratades en blandning mellan svenska, engelska och grekiska och jag förvånas över hur mycket jag faktiskt förstår när de pratar på grekiska.

Efter en trevlig middag blev det lite rundvandring i byn för att lokalisera sig. Lite smått bortkommen gick jag och Sandra sedan ner till byns caféer och letade efter ett café med wi-fi för att koppla upp våra datorer på för att få lite kontakt med omvärlden. Lyckligtvis hittade vi ett mysigt café precis vid havet som vi nu fastnat på. Under kvällen har de ramlat in människa efter människa i och med att musiken har höjts och belysningen släckts ner. Vi sitter nu här, lyssnar på musik som kommer från högtalarna, njuter av god kaka, dricker kaffe och skriver på våra laptops. Folk runt omkring har slutat bry sig om att stirra på oss längre efter att vi bara varit helt fokuserade på våra datorer som två nördar. Varför har jag en känsla av att vi kommer hamna här varje kväll?

Fortsättning följer …

P1020904

Den vackra utsikten från vår terrass

P1020898

Vår lägenhet

P1020893P1020895

 

 

Categories: Grekland, Resa, Resa | Etiketter: , , , , , | 3 kommentarer

Min kreativa skrivprocess – tankar om vardagen

När den där tröttheten från vardagen lamslår mig, då är det inte lätt att skriva och det får mig att fundera över vardagen, min situation, ur ett större perspektiv. Det är som om tröttheten stryper åt den där annars ljuvliga, flödande, pulserande, energifyllda kreativiteten. Den där kreativiteten och jag som är ämnade för varandra. Min kreativitet är som en brusande, forsande flod som är ivrig och intensiv som strömmar genom mig. Den sprider energi och kräver min uppmärksamhet. Den tiden på året då jag saknar solen som jag så passionerat dyrkar och är beroende av, så sprider kreativiteten en liknande energi inom mig, som när solen värmer min kropp utifrån och in i minsta lilla kroppsdel. Värmen och energin flödar. Jag älskar det. När det känns så bra, då är det rätt. Men min fiende är tröttheten som min vardag allt oftare består av. Jag behöver och vill ha den lustfyllda energin som jag får från att skriva, men det krävs att mätaren på energitanken i min kropp inte är nere på rött, då stryps den där flödande kreativiteten som i sin tur är en källa till energi. Istället för att känna lust och viljan att skriva, sitter jag och kollar på klockan och väntar på att få gå och lägga mig.

Jag har många olika teorier och potentiella botemedel mot min fiende: tröttheten. Kanske ska man träna mer fysisk träning eller kanske börja att meditera? Eller borde man bara sova mer? Saken är att varenda botemedel äter upp min tid, min tid som jag vill lägga på att skriva mer. Vad är ett liv och ett samhälle där man konstant i sin vardag kämpar mot den uppenbara bristen på tid till att göra det man faktiskt älskar och brinner för? Alla ni som har hittat er passion, ert ”kall” och faktiskt sysslar med det, vad det än är, så borde ni vara stolta, ni har verkligen hittat rätt. Vardagen är nästan 70% av hela livet. Hur viktigt är det inte egentligen att man under de 70% verkligen gör något man älskar, något man känner sig ämnad för? Att du vaknar på morgonen och tänker yes ytterligare en underbar dag där jag får göra det jag älskar mest, hur underbart och självklart är inte det egentligen? Jag är trött på att vara trött. Jag är trött på att lägga min faktiskt dyrbara tid (för vi lever bara en gång, enligt vissa) på saker som jag faktiskt inte älskar och som jag inte känner mig ämnad för. Alla vägar leder så småningom någon vart och tanken är väl att vi, även om vi ibland tar en omväg faktiskt ska ha lärt oss något på vägen som kommer vara till nytta för oss på ett eller annat sätt. Jag tror mig äntligen ha återfunnit rätt väg för mig, som äntligen leder mot det som jag tror är rätt för mig.

Livet är för kort för att syssla med annat än det man verkligen älskar …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Categories: Resa | Lämna en kommentar

Lär dig grekiska online!

 

 

Categories: Grekland | Etiketter: , , | Lämna en kommentar

Mitt äventyr på en olivgård i Grekland! – Del 4

DEL 4

Dagboksanteckningar – söndag 13/11-2011

Nu har jag varit i Grekland i tio dagar. Igår köpte jag tågbiljett av en riktig surgubbe på Larissa tågstation. Jobbar du med service ska du väl vara lite service minded och kanske ha ett leende på läpparna? Det är min erfarenhet av att jobba i butik. Men nej, tydligen var det ganska krångligt att boka två biljetter till Aten. Dröjde sådär 10 minuter innan allt var klart. Kanske hade han bara en dålig dag.
Vissa som jobbar i butik i Grekland ser så sura ut, har jag tänkt på. Nu menar jag inte alla, men många damer som jobbar i klädaffärer eller sitter i biljettbåset för bussen. Inget hej får du, inget tack eller hej då när du går. De bara tittar på dig och det ser ut som om de bara vill att du ska gå. Vet inte vad det är för säljarteknik … Sen finns det ju motsatsen också, såklart. Sådana som sitter i kassan och ska kramas när du är på super-market och köper mjölk, ja det hände i somras i Pythagoreio på Samos. Jag förstod ingenting när han babblade massa grekiska, super glad och plötsligt ställde sig upp och skulle krama mig trots att där var en lång rad med folk i kö som väntade bakom mig. Han kanske blev väldigt positivt överraskad av mitt vältränade efharisto (tack på grekiska) vem vet. Vissa kanske trivs mer med sitt jobb än andra, helt enkelt.

Så i morgon förmiddag lämnar jag Larissa och framför mig har jag 350 km lång resa till Aten, ca 4 timmar bestående av tåg och tunnelbana. Där väntar min vän Sandra och sen blir det övernattning i Aten hos några kompisar. Tidigt på tisdags morgon avgår bussen från Aten till Koroni, en 300 km lång resa, men bussen har många stopp och kör in i byar så det blir mycket att se på vägen. Efter sex timmar beräknas vi vara framme i Koroni där jag och Sandra ska tillbringa vår tid och plocka oliver i lite mer än en månad. Jag är väldigt förväntansfull och det ska bli intressant att se hur det går till. Har ingen aning om hur man gör när man plockar oliver. En presenning på marken och skakar man i träden? Det återstår att se.

På kartan under finns tre stjärnor utplacerade på min resväg. Imorgon lämnar jag Larissa, den nordligaste stjärnan och beger mig till Aten. För att på måndag äntligen komma fram till Koroni i söder, där sol och värme väntar.

Greece_1000 copy

Fortsättning följer …

Categories: Grekland, Resa, Resa | Etiketter: , , , , , | 4 kommentarer

Mitt äventyr på en olivgård i Grekland! – Del 3

DEL 3

Jag ögnade snabbt igenom mejlet jag hade fått. Sedan utbrast jag i ett otroligt lycko-skrik! Det här var helt otroligt! Det här var inte sant!

Jag skulle få komma och hjälpa till med olivskörden i november-januari hos den grekiska kvinnan A (som jag kallar henne) och hennes son, som var vän till det svenska paret. Jag skulle få bo hos A, hon hade en separat lägenhet i hennes egna hus. Mat skulle jag bli serverad de dagar jag jobbade, vilket man gjorde de dagar när vädret tillät. Men A önskade att vi kom två stycken, så att jag hade en vän med mig. Det var ett problem, för jag visste ingen som ville följa med till Grekland för att plocka oliver, en del vänner hade sökt till högskolan efter gymnasiet och vissa hade helt enkelt andra planer. Kanske var det inte så många blivande 19-åringar som skulle kunna tänka sig att jobba med att plocka oliver, för enbart mat och husrum, på en gård i Grekland … Jag hade aldrig rest helt ensam tidigare. Jag skulle då inte ens kunna tänka mig att sätta mig på ett flyg till någon okänd plats helt själv. Jag var feg för att resa själv, då. Men min starka passion och viljan att komma till Grekland var större än rädslan för att resa själv. Så enkelt är det när något starkare övervinner det andra, det är verkligen ett tecken på vad man brinner för, när man är beredd att utmana sina rädslor för att göra det man älskar. Tidigare hade jag skrivit till den svenska kvinnan att jag skulle komma själv, för jag hade ingen vän som kunde eller ville följa med men nu var jag tvungen att tänka om, de ville att jag skulle ha en vän med mig. Jag gjorde det enkelt för mig och gjorde ett inlägg på min facebook-sida och frågade helt enkelt om någon ville hänga med mig till Grekland och plocka oliver. Jag är otroligt glad för att en av dem som var intresserade var Sandra. För oj vad skoj vi skulle få!

Det var juni, äntligen kom studenten och den där overkliga friheten infann sig! Två dagar efter studenten stack jag till Grekland. Äntligen! Det var första gången jag reste helt själv. Viljan att komma till Grekland, min dröm blev starkare än rädslan till slut. Jag flög (med halsfluss dessutom) till Aten med mellanlandningar, sedan tunnelbana och tåg till Larissa där min dåvarande pojkvän studerade på högskola. Jag åkte till Sverige igen i några veckor och arbetade ihop lite pengar, sedan åkte jag tillbaka till Grekland igen, till Samos där min dåvarande pojkvän och hans familj bodde. Jag och min familj bilade ner till Samos (tog bra lång tid!), efter en vecka lämnade min familj för att åka hem igen. Hela juli, augusti och halva september spenderade jag på Samos i Grekland och det var en underbar tid! Att inte behöva åka hem så fort man kommit dit! Jag kände mig som hemma där, jag trivdes så underbart bra! Samos har blivit och kommer alltid att vara ett andra hem för mig. I september kom jag till Sverige igen, men bara för en månad, för sedan begav jag mig åter till Larissa, för att spendera några dagar där, innan min resa mot olivgården började!

Fortsättning följer …

Categories: Grekland, Resa, Resa | Etiketter: , , , , | 2 kommentarer

Mitt äventyr på en olivgård i Grekland! – Del 2

DEL 2

Den 17 januari 2011 gick mitt mejl ut till det svenska paret med olivgården i Grekland. Jag berättade om mig själv i ett långt mejl, om min bakgrund som uppvuxen ”bondtös” och om min stora kärlek för Grekland och att få komma dit för att arbeta, på ett eller annat sätt. Jag erbjöd att jag kunde göra i princip vad som helst som behövdes få gjort hos dem, marknadsföra, fotografera, städa deras lägenheter de hyrde ut, hjälpa till vid olivskörden, alltsammans mot att jag fick mat och husrum. Jag sökte ett äventyr, som skulle vara mer värt än pengarna.

Några dagar senare fick jag ett svar på mitt mejl. Hon var imponerad över mitt fina mejl och min passion för Grekland. Hon önskade mig lycka till utan att tyvärr kunna erbjuda mig något jobb på grund av att det helt enkelt inte hade tillräckligt mycket jobb med olivskörden, då de hade så få träd. Den där hopplösheten kom över mig och det kändes som om axlarna föll ner till hälarna. Jag tackade för hennes snabba svar och tillade sedan i förbifarten att om, om de kände någon i närheten som behövde hjälp med något typ av jordbruksjobb så skulle hon höra av sig till mig. Till min förvåning fick jag ytterligare ett svar där hon skrev att hon hade en grekisk vän med större marker, tusentals olivträd som hon skulle höra med, om jag var intresserad. Vad tror ni jag var? Överlycklig! Självklart var jag intresserad!

I en månad gick jag och våndades utan att få något svar. Hon hade glömt av mig tänkte jag men till slut damp det ner ett mejl i inkorgen, i början på mars 2011. Med hög puls klickade jag på mejlet och öppnade det …

Fortsättning följer …

Categories: Grekland, Resa | Etiketter: , , , | 1 kommentar

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: